Totalycrazy

Häromdan åkte julpyntet ner från fönstret, mina gigantiska julkulor och det största glittert från stan. Allt det jag hängde upp enbart för dig. -För att du skulle tycka det var fint!
Kan ju inte påstå att jag tog ner det pga mina enorma vårkänslor eller lyckan att julen är över nu går vi mot roligare tider. Nej tvärtom- Tog ner allt enbart för att jag skulle kunna dra ner pasienerna och dra för dom mörkaste gardinerna jag har. Sen slänga mig ner i sängen och dra täcket över huvudet igen! Jag är inte bara kär jag är jävligt olyckigt kär. Kan det bli värre då? Den senaste veckan har bara rullat förbi samtidigt som den stått still, jag har ingen lust eller ork till något. Att duscha är för jobbigt och jag syter för det, jag tycker seriöst det är deprimerande. Det enda som är positivt i duschen är att man inte riktigt märker om det är tårar eller vatten som rinner längst kinderna.
Tanken på att det här är första gången jag varit kär skrämmer mig, hur lång tid tar det till man kommer över honom? Tar det extra lång tid bara för det är första gången?
Jag har alltid haft svårt för kärleksfilmer dock undantag för "dagboken" har inte kunnat ta skiten på allvar, tjejer som gråter patetiskt över killar. Nu gör jag det! jag förstår till 1000% jag är nästintill värre. Jag kan lika gärna erkänna att jag till o med bröt ihop i affären häromdan.
Den här gången är det jag som är bridget jones och lyssnar på All by myself. Det enda som fortfande stör mig i dom flesta kärleksfilmerna är att dom brukar få varann i slutet? Right?
Varför görs det liksom inte mer verklighetsbaserade kärleksfilmer- Dvs Kille sårar tjej, tjej härjar på krogen och ligger runt enbart för att försöka komma över sina känslor. Dock mår hon enbart bara värre när hennes ångest och rykte försvinner helt.